Löpningens brutala kraft

Det har varit en vecka med kurs i Bollnäs och därför en hel del pendlande. Långa dagar och det är väldigt skönt att det är helg! 
Det blev en fin men kort cykeltur i måndags, och det var så himla roligt eftersom nya cykeln är helt fantastiskt. Otroligt nöjd med köpet !

Jag har hunnit med någon kort löptur och det är så skönt att komma ut i löpspåret och känna hur huvudet får vila och kroppen jobba när man haft en intensiv dag.

Det blev även en tripp till Iggesund sent en kväll för att hämta ett taktält. Jag har länge kikat efter taktält men eftersom att de kostar ganska mycket pengar och jag lagt en del på att laga bil och köpa ny cykel så tänkte jag avvakta till nästa år. Men så hittade jag ett thule tepui kukenam begagnat för en summa som det bara inte gick att inte köpa för, i himla bra skick och allt. Så nu är vi alltså ägare till ett taktält också. Nu behöver jag dock bygga på mitt sparkonto igen, så det får bli lugnt nu till nästa sommar så man har pengar att resa för. 
Jag och Kim är inga personer som drömmer om att resa utomlands, vi är himla nöjda med att hålla oss i Sverige eller Norge, åtminstone åka till platser man kan ta sig med bil och annars är vi riktigt nöja med att vara hemmavid. Vi har lagt pengar på hus med trädgård just för att vi värdesätter att vara hemma så mycket, vi hade kunnat bo i lägenhet och ha massor av pengar över för att göra annat, men man värdesätter olika saker helt enkelt. 

September har nu kommit halvvägs och det märks så väl att det är höst, det har blivit kyligare och träden börjar gulna så smått. Men jag tycker om september, det är friskt och fint. Någon kväll har jag unnat mig mys framför brasan också, himla härligt.

 Igår blev det en löptur på 2 mil och kroppen kändes så himla bra, den älskar verkligen septembervädret. 

Någonting jag funderat över under många löpturer är att när jag springer känns det som om jag kan andas på riktigt, det känns lite som om jag gått och känt mig instängd och inte kunnat andas ordentligt men så får jag komma ut och springa och ta i och det känns äntligen som om luften kommer in i lungorna ordentligt. Jag förstår att det inte är alla som relaterar till känslan, de flesta tycker nog att löpning känns brutalt jobbigt från första steget, som om kroppen skriker efter syre och det bara är jobbigt. Men jag tycker annorlunda, jag känner mig som mig själv, som om jag får ta i och vara som jag är på riktigt. Jag vet inte hur jag kan beskriva det bra, men känslan är helt enkelt bara som om jag kan andas på riktigt. Jag mår så bra. Som att kroppen tackar mig, från varenda cell tackar den mig för att den får göra det den egentligen ska.