Diskbråck

Drygt 7 månader idag sen jag började känna av diskbråcket. Det har varit en lång resa med allt från otrolig smärta till ingen smärta. Det började med att det gjorde ont när jag satt i bilen påväg hem från Uppsala, när jag packat ihop efter termin 4 och var påväg på sommarlov i hälsingland. Fick sen alltmer ont i ländryggen men var trots det med på vedhuggning och bar meterlånga björkvedsklumpar på jag vet inte hur många tiotals kilo. Jag är av den typen som tänker att rörelse aldrig är fel men där och då blev det nog lite väl mycket för min stackars rygg som redan dragit på sig någon skada, vet inte om jag redan hade diskbråck eller om jag förvärrade det sen. 

Jag försökte röra mig så mycket som möjligt och hade plan på att springa långlopp någon gång under sommaren så jag tränade inför det. Det gick väl helt ok att springa, men jag minns på midsommarafton när jag, Kim, Mårten och Annelie skulle springa i Järvsö och jag hade så våldsamt ont att jag hade problem bara att ta mig i och ur bilen, men sprang ja det gjorde jag, även om det gjorde ont, dock var det värsta faktiskt att stå still. Bokade inget läkarbesök eftersom dom inte hade bokningsbara tider då på Ljusdals sjukhus och jag som redan hängt där i timtal på akuten,på grund av urinvägsinfektioner av helvete skippade därmed sjukhusbesök helt. Men jag blev inte bättre utan jag blev sämre. 

På något löplopp jag var med på så kände jag direkt hur något inte alls var bra med höger ben och efter de ungefär 6km jag sprang så haltade jag mig därifrån och hade så jäkla ont. Ja då hade jag nog ryggsmärtan gått över sen ett tag men en ischiassmärta hade tagit över. Minns att jag haltade i typ två veckor efter det och tåhävningar på höger ben gick inte alls, det var som att signalen till den vadmuskulaturen inte gick fram och det visade sig ju sedan att så var fallet.
I slutet av sommaren var jag till en läkare som sa att det troligtvis var ett ryggskott som suttit i lite längre än vanligtvis, hon gjorde sensoriktest med mina byxor på och tyckte mina reflexer var bra. Läkare på Ljusdals sjukhus... Men! Hon bokade iallafall in en magnetröntgen, dock var det väntetid till någon gång i oktober på den.
Jag var till en kiropraktor, han sa åt mig att ta det lugnt och äta ipren. Jag blev ruskigt mycket sämre och när skolan började, då kunde jag inte stå mer än 5 minuter innan jag hade så jävla ont att det bara inte gick och att gå mer än typ 100m fanns inte. Som tur var så gick det ganska bra att sitta still och cykla gick bra. Så det gjorde jag. Jag försökte ut och gå för att hålla igång men smärtan var så jävlig i höger ben att jag trodde jag aldrig skulle ta mig hem igen och då var jag inte många meter från lägenheten. En morgon när jag försökt mig på en sån där promenad och hade så jävla ont att jag ringde Kim och storgrät med världens ångest då åkte han ner och tog mig till en läkare som skrev ut morfintabletter och gjorde SLR (ett neurologisk test), han sa att det sannolikt var ett diskbråck. Morfintabletterna fungerade inte för fem öre tyvärr..
Ett tag efter det var jag till en sjukgymnast i Uppsala som gjorde fullscreening på mig och kom fram till att jag med största trolighet hade diskbråck och sa att han skulle bli väldigt förvånad om jag inte hade det. Svaret på magnetröntgen kom sedan i mitten av oktober ungefär och visade att jag hade diskbråck mellan kota L4-L5 och L5-S1 och att det var påverkan på S1 nerven som jag kände av. Och det stämde ju bra med vad sjukgymnasten kommit fram till eftersom han märkt att min akillesreflex var helt borta och jag hade känselbortfall lateralt på högerben och fot samt att jag hade mycket sämre kraft i höger vadmuskulatur. Ja du läkaren på Ljusdals sjukhus.. du hade ju kunnat gjort en ordentlig koll..

Jag som skulle ha praktik i december inom primärvården var riktigt nervös över om jag inte skulle kunna göra den eftersom jag där och då hade så jävla ont att jag inte kunde stå eller gå utan att sätta mig ner med jämna tillfällen och halta mig fram. Men! När praktiken började 19 december, då var jag mycket bättre och hade till och med varit ute på en springrunda helgen innan. Jag minns att jag veckorna innan tvingade ut mig på promenad för att öva upp kroppen att tåla det och det gjorde så djävulskt ont ibland och att jag valde ställen att gå på där jag kunde sätta eller lägga mig ner ibland där folk inte kunde se mig. Och jag minns vilket helvete det var när jag skulle handla, att jag på hemvägen grät av smärta och fick sätta mig på huk flera gånger med matkassarna eftersom det gjorde för ont att gå helt enkelt. Och folk kollade konstigt på mig.. Men alltså, till praktikens början, ja då var jag så pass bra att jag klarade av det och vilket jävla hallelulja moment när jag märkte att jag klarade av praktiken! Och över jul har jag varit hemma i Järvsö och åkt längdskidor och det älskade min rygg! Min ländlordos (svanken) som varit helt borta har jag fått tillbaka och idag sprang jag 3.5 km helt utan smärta :D :D whoop whoop!