Varför träna??
Den frågan har jag så ofta ställt mig, allt oftare nu på senare tid. Jag tränar ju men varför? Vad är det som drar? Jag har ställt mig den frågan flera gånger då det varit skitjobbigt, benet bränt och känts helt stumma och hjärtat pumpat sönder bröstkorgen (som det känts).
Löpning är väl i och för sig inte sådär superkul, det sysslar jag mest med just nu bara för att det är för blött och mörkt i skogen för att cykla och för lite snö för att åka skider. Det håller jag ju på med just för att det är så kul. Men! Det finns ju tusen andra saker att göra för att det är roligt, så varför träna?
Varför utsätta sig för detta helvete, så som det känns ibland.
Jo, det började såhär. Jag ville visa mig duktig på idrottslektionerna på mellan- och högstadiet så jag började springa lite grann. Sen fortsatte det på högstadiet likadant. Tyvärr har det mestadels varit en tanke på att få ner vikten. Jag fick mens när jag var tio och var färdigvuxen som 12 åring, 175cm lång... Snacka om att jag inte passade in, och fy vad jag gjorde allt för att passa in. Jag grät mig till söms varje kväll och mådde skit, länge. Riktigt, riktigt dåligt. Folk skulle ju naturligtvis alltid kommentera min längd också. Jag hade dock kompisar, bra kompisar tills jag började sjuan. Riktigt bra vänner faktiskt, helt otroligt.
Men. Jag har alltid varit i fight med min egen kropp, alltid kämpat emot den, alltid hatat den. Fick sjuk ångest när jag fick upp något kilo och gjorde mycket för att gå ner i vikt. Men konstigt nog har jag inte haft anorexia, jag har flera gånger bett om att få anorexia så jag kan bli smalare men aldrig fått det. Jag har spytt, genom att stoppa en tandborste i halsen, kanske två eller tre gånger och jag har försökt hålla mig ifrån mat. Men det har liksom aldrig blivit så. Kanske är jag helt enkelt för stark psykiskt, min kropp vill för gärna vara frisk. Jag vet inte.
Men i åttan ,nian började de andra komma ikapp min längd. Nu hade jag istället problem med vänner. Vet inte vad det var men tjejerna verkade hata mig, speciellt vissa i min klass och jag hade en liten klass. Utfrysning var inte ovanligt och jag fick meddelanden på facebook om att jag var ful och borde gå med en påse över huvudet, skrev även något på mitt skåp och visade helt enkelt att jag inte passade in. Vet inte vad det var men då började jag hata hur jag såg ut, finnar hade jag också såklart.. Började sminka mig och greja, återigen grät jag mig till söms och mådde skit. Ruskigt dåligt.
På gymnasiet började jag naturvetenskapslinjen, jag hamnade i en bra klass som också ville plugga och som också tyckte skolan var viktig. Jag kände mig lite mer hemma.
Bara efter några månader träffade jag min första pojkvän, blev kär och så. Det höll dock inte länge, efter drygt 3 månader gjorde han slut. Jag mådde skit, hade mått skit länge , vet inte varför, kände väl att jag inte dög och att han egentligen inte tyckte om mig.
Skolan gick skit, jag gick upp i vikt och vännerna festade men ingen ringde mig, inte ens de som jag trodde skulle ringa. Jag försökte arrangera grejor men det var liksom ingen som brydde sig tillbaka. Ingen ringde mig.
Det var en ond cirkel, jag var deprimerad, tyckte plugget var svårt och tråkigt, tränade för att gå ner i vikt, gick typ bara upp istället. Det var då jag började träna på allvar, anmälde mig till tjejvasan och cykelvasan. Sjukt roligt var det att genomföra!
Efter det har det väl varit mest hästar som varit i fokus, hästen blev sjuk rätt ofta också.
Men jag började träna och äta för att må bra någon gång andra eller tredje året på gymnasiet. Nu tränar jag för att jag älskar känslan, jag känner mig så sjukt bra när jag springer, åker skider, cyklar eller vad det nu är jag gör. Det känns så jävla bra liksom! Som att jag är bäst i världen! Nu rider jag knappt något längre, det intresset finns liksom inte kvar, men någon gång ibland sådär. Dock så springer jag och längtar sjukt mycket efter skidåkningen!
Blev lite trött så inlägget är kanske inte så välskrivet, kanske ändrar om i det sen någon dag. Klockan är nu halv två på natten och jag kan inte sova fastän jag är trött så jag lägger väl lite fokus på plugget ( som jag förövrigt tycker är sjukt intressant!)
Idag försöker jag träna min hjärna att tänka så positivt det bara går.Jag säger till mig själv att jag är förbannat jävligt bra, helt jävla underbar och så försöker jag äta och träna så jag orkar må bra!
Löpning är väl i och för sig inte sådär superkul, det sysslar jag mest med just nu bara för att det är för blött och mörkt i skogen för att cykla och för lite snö för att åka skider. Det håller jag ju på med just för att det är så kul. Men! Det finns ju tusen andra saker att göra för att det är roligt, så varför träna?
Varför utsätta sig för detta helvete, så som det känns ibland.
Jo, det började såhär. Jag ville visa mig duktig på idrottslektionerna på mellan- och högstadiet så jag började springa lite grann. Sen fortsatte det på högstadiet likadant. Tyvärr har det mestadels varit en tanke på att få ner vikten. Jag fick mens när jag var tio och var färdigvuxen som 12 åring, 175cm lång... Snacka om att jag inte passade in, och fy vad jag gjorde allt för att passa in. Jag grät mig till söms varje kväll och mådde skit, länge. Riktigt, riktigt dåligt. Folk skulle ju naturligtvis alltid kommentera min längd också. Jag hade dock kompisar, bra kompisar tills jag började sjuan. Riktigt bra vänner faktiskt, helt otroligt.
Men. Jag har alltid varit i fight med min egen kropp, alltid kämpat emot den, alltid hatat den. Fick sjuk ångest när jag fick upp något kilo och gjorde mycket för att gå ner i vikt. Men konstigt nog har jag inte haft anorexia, jag har flera gånger bett om att få anorexia så jag kan bli smalare men aldrig fått det. Jag har spytt, genom att stoppa en tandborste i halsen, kanske två eller tre gånger och jag har försökt hålla mig ifrån mat. Men det har liksom aldrig blivit så. Kanske är jag helt enkelt för stark psykiskt, min kropp vill för gärna vara frisk. Jag vet inte.
Men i åttan ,nian började de andra komma ikapp min längd. Nu hade jag istället problem med vänner. Vet inte vad det var men tjejerna verkade hata mig, speciellt vissa i min klass och jag hade en liten klass. Utfrysning var inte ovanligt och jag fick meddelanden på facebook om att jag var ful och borde gå med en påse över huvudet, skrev även något på mitt skåp och visade helt enkelt att jag inte passade in. Vet inte vad det var men då började jag hata hur jag såg ut, finnar hade jag också såklart.. Började sminka mig och greja, återigen grät jag mig till söms och mådde skit. Ruskigt dåligt.
På gymnasiet började jag naturvetenskapslinjen, jag hamnade i en bra klass som också ville plugga och som också tyckte skolan var viktig. Jag kände mig lite mer hemma.
Bara efter några månader träffade jag min första pojkvän, blev kär och så. Det höll dock inte länge, efter drygt 3 månader gjorde han slut. Jag mådde skit, hade mått skit länge , vet inte varför, kände väl att jag inte dög och att han egentligen inte tyckte om mig.
Skolan gick skit, jag gick upp i vikt och vännerna festade men ingen ringde mig, inte ens de som jag trodde skulle ringa. Jag försökte arrangera grejor men det var liksom ingen som brydde sig tillbaka. Ingen ringde mig.
Det var en ond cirkel, jag var deprimerad, tyckte plugget var svårt och tråkigt, tränade för att gå ner i vikt, gick typ bara upp istället. Det var då jag började träna på allvar, anmälde mig till tjejvasan och cykelvasan. Sjukt roligt var det att genomföra!
Efter det har det väl varit mest hästar som varit i fokus, hästen blev sjuk rätt ofta också.
Men jag började träna och äta för att må bra någon gång andra eller tredje året på gymnasiet. Nu tränar jag för att jag älskar känslan, jag känner mig så sjukt bra när jag springer, åker skider, cyklar eller vad det nu är jag gör. Det känns så jävla bra liksom! Som att jag är bäst i världen! Nu rider jag knappt något längre, det intresset finns liksom inte kvar, men någon gång ibland sådär. Dock så springer jag och längtar sjukt mycket efter skidåkningen!
Blev lite trött så inlägget är kanske inte så välskrivet, kanske ändrar om i det sen någon dag. Klockan är nu halv två på natten och jag kan inte sova fastän jag är trött så jag lägger väl lite fokus på plugget ( som jag förövrigt tycker är sjukt intressant!)
Kommentarer
Skicka en kommentar